I våras gick min högt älskade Tigris bort efter en kort tids sjukdom. Han blev bara tio år och fem månader gammal. Tigris var en mycket speciell herre och min allra första norska skogkatt. Han var kastrerad sedan många år tillbaka men ändå kattgruppens självklara ledare. Trots att det gått drygt åtta månader sedan han gick bort är sorgen och saknaden fortfarande stor och jag tänker på honom i stort sett varje dag.
Förra årets julkort som Tigris fick pryda.
I april, när tomrummet i mitt hjärta var som allra störst, tröstade jag mig med att gå in på olika hemsidor och titta på kattungar. Trots att jag egentligen inte skulle ha någon ny katt och absolut inte en hane så resulterade surfandet med tiden i att en ny liten kille flyttade in. Jag träffade honom för första gången när han var sex veckor gammal och föll som en fura för hans charm. Sex veckor senare flyttade han hit och det är något jag inte ångrat för en sekund.
Villemann, eller Putten som han oftast kallas till vardags, är en glädjespridare utan dess like. Med sitt positiva sätt charmar han allt och alla som kommer i hans väg. Varje dag när jag kommer hem möter han mig i dörren, slänger sig på golvet framför mina fötter och vänder upp magen. Han myser, leker och hittar på ofog precis som en sexmånaders kattpojke ska göra och han får mig att le flera gånger om dagen. Jag hoppas att Putten får fortsätta vara den bekymmerslösa kille han är ett bra tag till även om jag givetvis också hoppas att han ska få bli pappa till några kullar i framtiden.
Jag avslutar detta inlägg med att konstatera att det som gör ont även kan föra med sig något gott - för om jag inte förlorat Tigris hade jag förmodligen aldrig träffat Putten.
God jul till er alla!
Årets julkort har Putten som motiv.
