I dag råkade jag på en gammal vän. Då vi för ett antal år sedan bodde relativt nära varandra så umgicks vi under en kortare period ganska intensivt. Jag minns honom som en levnadsglad, självmedveten och lite flirtig person med glimten i ögat.
Senast vi sågs, för två-tre år sedan, hade han ganska nyligen gått igenom en livskris som han då klarat med den äran. Jag tror aldrig att jag sett honom så välmående och fräsch tidigare. Jag har tänkt på honom då och då efter den gången och undrat hur han har det och hur han mår.
Dagens möte fick mig att inse att saker och ting kan förändras snabbt. Den människa jag träffade i dag var trött och håglös och så långt i från den person jag bevarat i minnet man bara kan komma. Hans steg var tunga och hans ögon livlösa och tomma. När han talade om sig själv använde han ord som asocial, gammal och enstöring. Innan vi skildes åt sa vi de där uttjatade fraserna om att vi måste höras snart och försöka ses. I samma stund de uttalades insåg jag att det kommer att hänga på mig om det ska bli av. En person med hans självbild, beskriven med orden ovan, kommer knappast att ta några initiativ och gör han det så är det ju bara positivt.
Hur gör man för att väcka någons slumrande livsgnista? Den finns ju djupt där inne någonstans även om man inte själv förmår att plocka fram den. Hur får man en person som tappat gnistan att inse att den betyder något och är viktig för andra? Min glädje över att ha träffat på min vän förbyttes efter mötet i sorgsenhet och uppgivenhet. Något måste göras - men vad? Det är en fråga som jag i nuläget inte har något svar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar